Tycker inte att de är så jätte konstigt att jag tänker negativt just nu, och ja jag vet att inget blir bättre av att man tänker negativt.
Men jag har blivit sjukskriven mot min vilja, f-kassan tycker inte att ja ska va sjukskriven så får inga pengar därifrån, blev utskriven från af å a-kassan bara för att jag är sjukskriven så får inga pengar från a-kassan heller.
Jag får däremot ÄNTLIGEN söka jobb, men dom vill inte häva sjukskrivningen försen ja fått ett jobb om ja hinner få de innan sjukskrivningen gått ut. Men får bara söka i Örebro och jag vill härifrån, de vet dom.
Allt va klart för att jag skulle flytta dit, men så blev ja sjukskriven å fick ingen inkomst så får ju inga lägenheter så jag åker runt å sover hos mamma ibland, syster ibland å kompisar ibland.
Väldigt glad för att dom står ut med mig iaf.
Men jag känner mig i vägen över allt och de känns som att nån "kväver" mig långsamt.
Jag skulle vilja ha ett eget ställe att va på så man skulle kunna börja "leva sitt eget liv igen", just nu känns de bara som att jag står på samma ställe och tuggar som i maj förra året!
Har letat boende enda sen dess, de är fan snart ett år sen!
Tänk att allt bara kan rasa sådär.
Vet att den enda som kan göra nått åt saken är jag själv men hur lätt är de när alla "stöttepelare" försvinner en efter en och man stöter på motgång efter motgång.
Känns lite som att jag håller på och tappar hoppet.
När ska allt vända?
Hur mycke orkar man innan allt rasar helt?
Men jag har blivit sjukskriven mot min vilja, f-kassan tycker inte att ja ska va sjukskriven så får inga pengar därifrån, blev utskriven från af å a-kassan bara för att jag är sjukskriven så får inga pengar från a-kassan heller.
Jag får däremot ÄNTLIGEN söka jobb, men dom vill inte häva sjukskrivningen försen ja fått ett jobb om ja hinner få de innan sjukskrivningen gått ut. Men får bara söka i Örebro och jag vill härifrån, de vet dom.
Allt va klart för att jag skulle flytta dit, men så blev ja sjukskriven å fick ingen inkomst så får ju inga lägenheter så jag åker runt å sover hos mamma ibland, syster ibland å kompisar ibland.
Väldigt glad för att dom står ut med mig iaf.
Men jag känner mig i vägen över allt och de känns som att nån "kväver" mig långsamt.
Jag skulle vilja ha ett eget ställe att va på så man skulle kunna börja "leva sitt eget liv igen", just nu känns de bara som att jag står på samma ställe och tuggar som i maj förra året!
Har letat boende enda sen dess, de är fan snart ett år sen!
Tänk att allt bara kan rasa sådär.
Vet att den enda som kan göra nått åt saken är jag själv men hur lätt är de när alla "stöttepelare" försvinner en efter en och man stöter på motgång efter motgång.
Känns lite som att jag håller på och tappar hoppet.
När ska allt vända?
Hur mycke orkar man innan allt rasar helt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar