Mja för tillfället verkar ja ju va ganska intressant hos folket,
eftersom att rätt många googlar bara för att komma hit. 

Dock inte bara hit har jag märk.
Lite små kul är de ju iofs. xD

Imorgon har de redan gått ett år sen Lars-Åke (min låtsas pappa) gick bort. 

Känns som att de inte alls va länge sen.

Alla känslor som man hade den kvällen börjar krypa fram igen. :/
Glömmer aldrig hur lång tid de kändes som att de tog innan Johan kom hem då. 

Jag kunde inte ens stå när jag fick veta de, kändes verkligen som att nån slog omkull en.

Jag satt bara i ett hörn och skakade. 

Och att jag fick veta de innan Mamma och att de va jag som fick berätta de för henne genom telefonen kändes inge bra alls. :(
Fick se de genom allas vår älskade skitsida Facebook.
Hur fan tänker man då?! Gah, blir arg bara ja tänker på de.
Men ja de är väl så man får reda på allt nu för tiden.

Älskar rösten! 

Tycker inte att de är så jätte konstigt att jag tänker negativt just nu, och ja jag vet att inget blir bättre av att man tänker negativt.
Men jag har blivit sjukskriven mot min vilja, f-kassan tycker inte att ja ska va sjukskriven så får inga pengar därifrån, blev utskriven från af å a-kassan bara för att jag är sjukskriven så får inga pengar från a-kassan heller. 
Jag får däremot ÄNTLIGEN söka jobb, men dom vill inte häva sjukskrivningen försen ja fått ett jobb om ja hinner få de innan sjukskrivningen gått ut. Men får bara söka i Örebro och jag vill härifrån, de vet dom. 

Allt va klart för att jag skulle flytta dit, men så blev ja sjukskriven å fick ingen inkomst så får ju inga lägenheter så jag åker runt å sover hos mamma ibland, syster ibland å kompisar ibland. 
Väldigt glad för att dom står ut med mig iaf. 
Men jag känner mig i vägen över allt och de känns som att nån "kväver" mig långsamt.

Jag skulle vilja ha ett eget ställe att va på så man skulle kunna börja "leva sitt eget liv igen", just nu känns de bara som att jag står på samma ställe och tuggar som i maj förra året! 
Har letat boende enda sen dess, de är fan snart ett år sen! 
Tänk att allt bara kan rasa sådär.
Vet att den enda som kan göra nått åt saken är jag själv men hur lätt är de när alla "stöttepelare" försvinner en efter en och man stöter på motgång efter motgång. 
Känns lite som att jag håller på och tappar hoppet. 
När ska allt vända?
Hur mycke orkar man innan allt rasar helt?

Usch får troligtvis lite pengar efter mormor snart, känns så surt. 

Visst jag behöver tyvärr pengar mer än nånsin just nu eftersom att jag inte får nått nånstans ifrån just nu.

Men jag vill MYCKE hellre ha tillbaka min mormor! 

Jag saknar henne.<3

Jag skulle vilja ha nån att prata med, 

nån som inte skulle döma en, 

nån som inte skulle tycka att de va jobbigt om jag började gråta,

nån som inte skulle tycka att man va töntig,

nån som inte skulle påstå att jag överdriver allt, 

nån som inte säger åt mig att va tyst och sluta, 

nån som inte påstår att jag hittar på för att försöka va "värst",

nån som bara skulle krama om en och säga att de kommer kännas bättre en dag.

Nån som skulle bry sig på riktigt.

Tycker de är lite roligt med dom som påstår att jag överdriver, hur vet dom? 

Har dom vart med när jag har växt upp utan att jag har märkt dom?
Har dom sett allt genom mina ögon?
Vet dom hur jag egentligen mår bättre än jag?

Klarar ju uppenbarligen inte ens av att skriva de här inlägget utan att gråta så nu lägger jag ner de för en stund. 

Fick/får rysningar och tårar i ögonen av att läsa de här.

Sjukt. Ja jag kanske är känslig.

http://www.childhood.se/pages.asp?r_id=81350

Blir GALEN på att man aldrig kan va ifred nånstans! 

Jag behöver det, lite mer än vanligt just nu skulle jag tro. 

De känns verkligen som att nån "kväver" en, får ett tryck över brösten och de blir tungt att andas. 

Super trevligt verkligen, eller kanske inte. 

Önskar inte ens min värsta fiende den känslan. 

Saknar min a4a, den va bra på att få en och rensa tankarna. 

Man mådde bra av att köra den, saknar den känslan och den bilen. 

Misstag att jag ens gjorde mig av med den.

Men men shit happens och jag har ju iaf lärt mig nått utav de. :P

Hatar den här känslan. 

Svårt att andas, tårarna är inte långt ifrån och allt känns mest jobbigt.

Hur mycke klarar man av innan de brister helt?

Känns som att jag inte är långt ifrån att ge upp, jag orkar inte.

Alla påstår att jag är stark och att jag kommer klara de, men jag tvivlar.

Va ute och lekte i snön med finaste killen förut och passade på att ta lite bilder.

Gud vad jag har saknat honom!

Blir så trött på allt jävla skit nu.

Blev sjukskriven fast ja inte ville, fick avslag från f-kassan har försökt få häva sjukskrivningen men fick

"Ne men de här är för att du ska må bättre".

De enda den här jävla sjukskrivningen gjort är att ha fått mig att må sämre än nånsin.

För nu får jag inga pengar, me andra ord har jag ingen inkomst.

Vilket leder till att jag inte kan få nån lägenhet,

vilket i sin tur leder till att jag fortfarande får flänga runt som en jävla idiot till alla stackars människor som står ut me en sån idiot som mig.

För ja man känner sig så jävla värdelös å kass så de finns inte!

De finns en person ja skulle vilja prata med för han får mig att må bättre bara genom att vi bara pratar, men jag vågar inte längre. Känns lite som att de är förbjudet nu.

Skulle bara vilja ha nån att prata med just nu. Visst jag har väl några jag kan prata med men ingen som ja säger allt till längre.