Louise Glansberg

Va länge sen jag kände så här nu, men så fort jag tänker på Kiwisen så börjar tårarna rinna. Jag saknar henne, och varje gång jag känner så, så får jag samtidigt skuldkänslor och känner mig dum när jag får för mig att skriva ut de.

Men den hunden är speciell för mig, hon fanns där för mig när jag hade de som värst, hon va den som fick en att må lite bättre. Hon va den som aldrig lämnade ens sida, hon va den som fanns bredvid en och torkade ens tårar när alla andra försvann. (Kanske för att hon inte kunde dra iväg på samma sätt iofs) men jag tror ändå att hon skulle stannat.


De här blev ett ganska skumt inlägg men men