De är bra att alla andra vet så himla mycke om mig så att dom kan förklara för mig varför jag är som jag är.

De är bra då slipper man ju fundera på de själv. 

De är kul när folk hela tiden säger att man ska lägga ner för att man bara kommer få den andra personen att må dåligt. 

Jag kanske borde va själv tills jag själv mår bra så jag slipper "dra ner" nån. 

:(

Idag känns inte som nån bra dag alls.
Allra helst skulle jag bara vilja lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, men de går inte här.
Man får ju ALDRIG va ifred! 

Jag vill ha nån egen stans att bo på, känns som att allt skulle bli så himla mycke bättre då.

Har så jävla mycke känslor som skulle behöva komma ut, men de går inte här.

Man visar inte hur man känner här, här håller man käften och klistrar på ett fake smile.

Mja för tillfället verkar ja ju va ganska intressant hos folket,
eftersom att rätt många googlar bara för att komma hit. 

Dock inte bara hit har jag märk.
Lite små kul är de ju iofs. xD

Imorgon har de redan gått ett år sen Lars-Åke (min låtsas pappa) gick bort. 

Känns som att de inte alls va länge sen.

Alla känslor som man hade den kvällen börjar krypa fram igen. :/
Glömmer aldrig hur lång tid de kändes som att de tog innan Johan kom hem då. 

Jag kunde inte ens stå när jag fick veta de, kändes verkligen som att nån slog omkull en.

Jag satt bara i ett hörn och skakade. 

Och att jag fick veta de innan Mamma och att de va jag som fick berätta de för henne genom telefonen kändes inge bra alls. :(
Fick se de genom allas vår älskade skitsida Facebook.
Hur fan tänker man då?! Gah, blir arg bara ja tänker på de.
Men ja de är väl så man får reda på allt nu för tiden.

Älskar rösten! 

Tycker inte att de är så jätte konstigt att jag tänker negativt just nu, och ja jag vet att inget blir bättre av att man tänker negativt.
Men jag har blivit sjukskriven mot min vilja, f-kassan tycker inte att ja ska va sjukskriven så får inga pengar därifrån, blev utskriven från af å a-kassan bara för att jag är sjukskriven så får inga pengar från a-kassan heller. 
Jag får däremot ÄNTLIGEN söka jobb, men dom vill inte häva sjukskrivningen försen ja fått ett jobb om ja hinner få de innan sjukskrivningen gått ut. Men får bara söka i Örebro och jag vill härifrån, de vet dom. 

Allt va klart för att jag skulle flytta dit, men så blev ja sjukskriven å fick ingen inkomst så får ju inga lägenheter så jag åker runt å sover hos mamma ibland, syster ibland å kompisar ibland. 
Väldigt glad för att dom står ut med mig iaf. 
Men jag känner mig i vägen över allt och de känns som att nån "kväver" mig långsamt.

Jag skulle vilja ha ett eget ställe att va på så man skulle kunna börja "leva sitt eget liv igen", just nu känns de bara som att jag står på samma ställe och tuggar som i maj förra året! 
Har letat boende enda sen dess, de är fan snart ett år sen! 
Tänk att allt bara kan rasa sådär.
Vet att den enda som kan göra nått åt saken är jag själv men hur lätt är de när alla "stöttepelare" försvinner en efter en och man stöter på motgång efter motgång. 
Känns lite som att jag håller på och tappar hoppet. 
När ska allt vända?
Hur mycke orkar man innan allt rasar helt?

Usch får troligtvis lite pengar efter mormor snart, känns så surt. 

Visst jag behöver tyvärr pengar mer än nånsin just nu eftersom att jag inte får nått nånstans ifrån just nu.

Men jag vill MYCKE hellre ha tillbaka min mormor! 

Jag saknar henne.<3